Mirka Lievonen
Jag donerade äggceller för första gången för ett par år sen. Jag blev förvånad över hur enkel processen är. Jag bor i närheten av Ovumias klinik i Jyväskylä, och jag har inte ens behövt tänka på några resor.
Inledningsvis gjorde man en noggrann undersökning för att utreda om jag är en lämplig donator. Man tog blod- och urinprover och undersökte mina motiv, hälsan, livsstilen och risken för ärftliga sjukdomar.
Jag pratade med en psykolog om att jag är redo för det här. En ultraljudsundersökning gjordes för att säkerställa fertiliteten.
Nu ringer de bara och frågar om jag vill donera. Och jag ställer gärna upp varje gång. Jag går till labbet och får tid hos en läkare. På mottagningen bestäms en preliminär tid för insamling, och man får med sig hormonläkemedel med injektionsinstruktioner.
Hormoner gör så att äggblåsorna mognar och förhindrar ägglossning. Processen liknar IVF-behandlingen fram till insamlingen.
Första gången var jag lite nervös för att sticka mig själv. Jag har dock injicerat läkemedel så många gånger i mitt arbete att det inte var några problem med det.
Att hjälpa är det viktigaste
Innan äggcellsdonationen görs en ultraljudsundersökning och ett läkarbesök. Efter insamlingen måste man stanna kvar på kliniken för observation i en timma. Därefter bokas ett uppföljningsbesök hos läkaren.
Jag har donerat fyra gånger under de senaste två åren, senast förra hösten. Enligt lag får man donera ägg till fem familjer, vilket betyder att jag har minst en gång kvar.
Även om jag jobbar vid sidan av studierna så skulle jag kunna donera även nu. Mina arbetsskift på handikappenheten är främst koncentrerade till helger, och jag upplever inte äggcellsdonationen som något betungande.
Jag vill hjälpa dem som lider av barnlöshet. För mig är det ett litet problem, men för många människor är assisterad befruktning med donerade äggceller den sista utvägen för att få ett barn.
En önskan om att hjälpa ledde även till social- och hälsovårdsbranschen. Jag har alltid velat arbeta med människor. Jag är empatisk, lugn och bra på att lyssna. Jag är lätt att få kontakt med.
Jag utexaminerades som närvårdare 2017 och hann arbeta i drygt ett år innan jag började läsa till sjuksköterska. Om allt går bra, blir jag färdig senast i december.
Arbetet har bidragit med en bra omväxling i vardagen. Härnäst ska jag till det nya sjukhuset i Jyväskylä, där jag har tre praktikmoment i operationssalen och på vårdavdelningarna.
Coronapandemin här är oroande, och alla försiktighetsåtgärder har vidtagits. Även Ovumia hade masktvång vid min senaste donation. Men jag är inte rädd varken på arbetet eller när jag donerar. Yrkespersonalen agerar ansvarsfullt.
Jag hoppas att även jag kan bli mamma
Jag hörde om äggdonation från min gudmor som arbetar som barnmorska på Ovumia. Och jag har berättat om det för mina vänner.
Många har sagt att det är fantastiskt och har ställt frågor om processen. En av dem har faktiskt blivit donator.
Det är ju helt fantastiskt om mina donationer har lett till graviditeter och barn. Men jag tänker inte så mycket på det. Jag har inte ens frågat kliniken om det har hänt.
Jag vet att de potentiella barnen i vuxen ålder har rätt att få veta varifrån de kommer. Det är helt ok för mig. Jag förstår mycket väl att man kanske vill veta det.
Men de här barnen har egna mödrar som uppfostrar dem. Jag tänker inte på mig själv som deras mamma.
Det är inte aktuellt än, men jag hoppas att jag någon gång får egna barn. Mina äggceller har i alla fall konstaterats vara bra.
Författaren är en närvårdare som studerar till sjuksköterska som har donerat sina ägg på Ovumia.
